Frukostfunderingar en solig sommarmorgon.

Det är nästan lite för varmt att äta frukost på trappen i dag. Men jag kämpar på,gör små avbrott då och då för att få lite svalka…men det känns som om det gäller att suga i sig varenda liten gnutta sommar,det känns som om regnet och blåsten lurar bakom nästa hörne som om detta ljuvliga jagtrornästanintedetärsant väder snart drar förbi för att värma och glädja några andra i stället för oss stackars nordbor som så väl behöver det.

Fick verkligen till min smoorhie i dag. Glömde köpa bananer igår, så det fick bli en utan just dessa mina livlinor…  Hallon,massor av hallon, mango, Dofilus naturell yoghurt,lite mjölk,honung och lite kanel, mixa och vips hade jag en en supergod kickstart på morgonen.

Visst måste det vara så att man funderar mer när man är singel,jag menar då har man ju mer ostörd tid då man inte har mycket annat att göra än att just fundera. Mina tankar jobbade verkligen på högvarv där jag satt i solen och smuttade på min goda smoothie och jag tänkte…

vart tar känslorna vägen???? Jag tänkte på vännen och jag tänkte på P och på mina känslor för dem. P som  ramlade in i mitt liv och vände upp och ner på hela mig,som verkligen rörde om och fick mig att våga igen,jag tänkte på hur mycket jag  tyckte om honom och på alla känslor jag kände under den korta tid jag hade med honom. All bubblande lycka och allt de onda när han gick. Så här i backspegeln kan jag ju faktiskt konstatera att tårarna tog överhand, att tårarna vann. Jag grät och var ledsen mycket längre tid än den  jag var lycklig med honom och ändå är det lyckan jag mest tänker på en fundersam morgon som denna. För ett år sedan var jag ledsen,olycklig och kände mig ganska dum…dum och lurad,dum över att jag gått på “det” en gång till och jag trodde (som vi ju oftast gör) att jag aldrig skulle bli glad igen. Men det blev jag och jag glömde….trodde jag. Så ploppar han upp här och jag blir fundersam och påmind och det är då jag börjar undra vart känslorna tar vägen. Han skulle ju vara borta,bortsorterad men så var det tydligen inte han hade bara krupit lite längre in,han hade bara gömt sig bland alla mina andra förvirrande tankar…inte så att jag går omkring och är ledsen igen,men jag tänker på honom…när jag löste korsord igår då tänkte jag på honom,när jag hörde en låt häromdagen då tänkte jag på honom.Jag som faktiskt hade slutat tänka på honom.

Och så har vi vännen. Och vår märkliga historia…eller märklig och märklig den är väl inte alls särskilt märklig.Fast lite konstig och onödig kan jag tycka ibland. Onödig på det viset att jag tycker det var väldigt onödigt att jag gick och blev kär i honom,det funkade ju bra när vi “bara” var vänner och allt var väldigt mycket enklare då. Nu är vi ju faktiskt bara vänner igen,men….det går bra när vi inte träffas,när vi inte pratar med varandra,då tror jag att alla de där kärkänslorna är borta. Då tänker jag ju faktiskt bara på honom som en vän,en väldigt bra sådan och då gör det mig inget att han aldrig kommer att bli mer än “bara” en vän. Men de andra känslorna gömmer sig tydligen också någonstans,för så fort jag ser honom,så fort jag pratar med honom då är det liksom kört igen.

Så går mina tankar över frukosten en solig morgon i början av juli …och det är då jag undrar om känslor går i idé eller tar semester eller skalas de bara av liksom en lök ett skal i taget, blir mindre och mindre och tillslut är det bara det allra innersta kvar…ett minne…ett fint minne utan vare sig bubblig lycka eller en massa tårar.

Jag blir lite blyg i hundsällskap.

Jag är hundvakt.  Till den här lilla damen.

Jag är ingen hundmänniska,jag vet inte riktigt hur jag ska vara tillsammans med hundar. Jag har svårt att prata så där fjantigt….åååh såååå dutti du är,fiiiin vovve,ja kom då,jaaa kom då ,ååååh sååååå fiiin du är. Det känns bara dumt men ikväll har jag en liten ängslig hund efter mig så fort jag går en meter,hon är ledsen och känner sig övergiven för hennes matte har åkt till Gbg för att lyssna på Bruce. Barndomsvännen tillika matte ville inte lämna henne ensam på ett okänt vandrarhem i flera timmar och då ryckte jag in…Hm,fast jag har oroat mig hela dagen,trodde hon skulle anfalla mig när jag klev in på deras rum efter jobbet för att hämta henne,men icke…hon blev så glad över att få sällskap och över att slippa ligga i det varma rummet så nu är jag hennes nya kompis. Hon ligger på golvet och tittar på mig nu när jag skriver…det tycker jag i och för sig är lite frustrerande,men kompisar är vi och hon är inte alls farlig. Fast jag tänker inte prata så där larvigt med henne,där går gränsen…någon jäkla ordning får det allt vara.

Garanterat effektiv gäddhängsträning.

1. Köp ett bord på IKEA.
2. Se till att din skruvdragare är trasig.
3. Skruva ihop bordet OBS alla 58 skruvarna med en vanlig hederlig halvdålig skruvmejsel.

Visserligen tränas bara högerarmen,men vill man så kan man ju alltid köpa ett bord till och skruva ihop det med andra handen.

Det var 30 grader i lägenheten när jag kom hem,jag svettades som en gris när jag slet med bordet,men nu står det där…stort och härligt.Det jobbiga var inte att skruva ihop det utan det var när jag skulle få det på rätt köl,jag orkade inte rubba det tunga bordet,utan var tvungen att be om hjälp…FAN,kan själv ju… Men nu står det som sagt där det ska och så fort systeryster tar de gamla stolarna ska jag köpa nya och då kommer det att bli riktigt fint

Jag jobbar med en förvirrad häxa och en kramgo osteopat.

Ostiopaten arbetar i dag. Ostiapatdagar är gladdagar. Han såg ut som jesus när han stormade in här i morse med andan i halsen och med det långa håret utslaget. Han är glad, klok och en bra kramare…det är trevligt med kramiga arbetskamrater 

Häxan är lite pryd. Det tycker jag och ostiopatet är väldigt roligt,så vi kramas extra mycket när hon är med. För några veckor sedan när jag var så sugen på att köpa en ny stol,men insåg att jag inte hade råd erbjöd ostiopaten mig att låna pengar av honom om han fick räntan i natura. Jag svarade ja direkt…och häxan höll på att dö. Självklart var det bara ett skämt,men vår lilla häxa vet inte riktigt vad hon ska tro och det tycker vi är vansinnigt roligt. Lite barnsligt kanske,men man får inte roligare än vad man gör sig.

Dagen är under kontroll.

Hade planerat in en lucka men så ringde kunden efter luckan och ändrade sin tid pga sjukdom så nu har jag en låååång paus. Ska gå ut i solen ska sätta mig här och äta frukost.

 Det bästa är att kunden som avbokade redan har betalt så jag missar inget .Jobbar till 18.30 i kväll,men det känns faktiskt riktigt ok, än har inte tröttheten slagit till…Chi san och lite sol gör underverk

Ha det gott i solen,det ska jag ha en stund i alla fall.

 

En underbar kväll.

Var “som vanligt” trött,trött,trött hela dagen. Fick skäll av ett par kunder som tyckte jag skulle ta ledigt,för som den ena sa… förlåt, men du ser inte så vidare värst pigg ut. Köpte Chi san på rasten och fixade till några luckor i morgondagens schema så att jag hinner gå ut och få lite sol på mig.

Hade fått en kallelse till dietisten när jag kom hem,ska dit redan nästa vecka.Åt middag med bardomsvännen och hennes man,promenerade till våffelcafet och avslutade en underbar kväll på grannarnas veranda.

Jag mår mycket bättre nu, visst jag är lite trött men klockan är kvart över elva så jag antar att jag är ganska normal. Jag bor i paradiset,jag har världens bästa vänner och en mage som har varit snäll hela dagen…egentligen har jag inte särskilt mycket att klaga på.

God morgon!

Solen skiner,vinder har blåst sig någon annan stans, allsvenskan är igång igen…fast resultatet av första matchen vill jag helst inte prata om ,det är rosens dag idag…hade jag inte en aaaaaning om men de sa det nyss på tv.Jag är inte piggare men det känns ändå bättre på någotvis. Det känns som om sommaren har kommit tillbaka och det känns bra.

Åldern spelar ingen roll.

En man är alltid en man,hur gammal han än är. Kunden var en mycket gammal  och sjuk man. Vi pratade inte särskilt mycket för han höde väldigt dåligt. Jag jobbade och han halvsov i stolen. Plötsligt känner jag hur det kryper på mitt ben,jag skakar lite på benet,försöker känna utanpå byxbenet vad det kan vara och försöker få bort det utan att lyckas,det jag har i byxorna får snarare fnatt och kryper hysteriskt på mitt ben,jag får nästan panik och måste få bort det. Reser mig upp och drar upp byxbenet…mina jobbarbyxor har vida ben.djuret kryper längre och längre upp så även byxbenet,långt upp på låret nästan vid troskanten lyckas jag få tag på en stor äcklig fluga av något slag….Då kommer jag att tänka på min halvsovande kund,han sover inte längre….han tittar med stora ögon på mitt ben,han ler stort och säger det var ett farligt grannt ben synd att du inte visar dem oftare.

Efter min lilla benuppvisning blev han piggare på något vis,han pratade och skrattade och verkade ha kommit in i någon slags andra andning….bara för ett ben,ja jag säger då det. Fast det känns bra att jag gjort någon lite glad i dag och jag är glad att jag fick tag i den äckliga flugan.

En “vanlig” dag.

 Det är måndag ,veckans första dag,då brukar man väl vara pigg och utvilad. Fredagar är trötta dagar,då kan man somna i soffan med gott samvete,men inte på måndag då vill jag vara pigg,då vill jag se fram emot resten av veckan med glädje. Jag vill inte tänka…hur ska jag orka,hur ska jag orka jobba,orka umgås med barndomsvännen som jag tycker så mycket om,orka äta skaldjur som hon älskar,orka gå på våffelkafét,orka springa,orka ha middag här på lördag,orka gå på värdshuset…

Satte ihop en av mina nya stolar när jag kom hem från jobbet,den blev fin men jag orkade bara en…tur att jag bara köpte två och inte sex. Tar den andra i morgon och bordet någon annan dag. Bardomsvännen har varit här,vi har ätit kräftor och pratat,hon är bekymrad över hur jag mår. I ringde också och frågade hur det var med mig,de bryr sig och det känns tryggt på något vis…Men jag är trött,så fruktansvärt trött…Jag vill inte vara trött mer,jag vill att allt ska vara som vanligt.

(Orkar inte svara på kommentarer,jag gör det i morgon eller när jag piggnat till. God natt.)

Var är sommaren??

Det är kallt och på utsidan är det höst. Jag har 0 lust att åka till jobbet och lusten att ta på mig strumpor är lika obefintlig,men jag måste för det är svinkallt. Mina strumpor brukar åka av i Maj och i Oktober tar jag motvilligt på mig dem igen (men det är en hemlighet,som fotvårdare måste jag säga att man alltid SKA änvända strumpor) fast i dag blir jag nog tvungen att kapitulera för som sagt,jag fryser.

Ska det inte vara sommar nu? Det måste snart bli soligt och varm, jag tror inte jag orkar med en bortregnad sommar till…just nu känns det som om jag måste ha  värme och ljus,något som ger mig lite energi. Och så vill jag ha semester som alla andra…visst är det dubbelt eller rent av tusen gånger jobbigare att åka till jobbet när “alla” andra är lediga? Men snart,om bara två veckor börjar jag min lilla semester…då ska jag bara jobba tre dagar i veckan och det ska bli såååå skönt.

Nej nu väntar ett gäng fötter på mig, ha en bra dag alla…det ska jag försöka ha.